"He is the hardiest, most sagacious, and most docile of the horse tribe. Cunning yet tractable, and free from vice. Sturdy and ready for any work; with power of endurance no less remarkable than his intelligence."

The Shetland Times 1898

 

 


Ponnyer från Clivocast Stud betar i fjärran på Shetlands nordligaste ö, Unst.

Som namnet avslöjar härstammar denna ponnyras från Shetlandsöarna, en ögrupp nordöst om Skottland. Hur de från början hamnade där är inte helt klart, men tydligt är att de anpassats till miljön under de mer än 2000 år man tror att de funnits där. I naturen överlever ju de bäst anpassade och starkaste individerna och ska man leva på någon av Shetlands karga öar, underlättar det om man är liten, tålig och lättfödd. Shetlandsponnyn är just detta. Högsta tillåtna mankhöjd är 107 cm vid fyra års ålder. Mäter de 86 cm eller mindre, klassas de som mini. Ponnyer över 86 upp till 107 cm benämns som standard (snälla, säg inte normalstora, då de indikerar att de av minimått skulle vara onormala på något vis...).


Mini respektive standard: Bluemull Gwyneth 84 cm och Gränje Valkyria 102 cm

Särpräglat för shetlänningen, förutom den ringa storleken, är den rikliga behåringen. Vintertid är pälsen enorm och genom att den är dubbel, kan den hålla ponnyns hud torr även i de värsta väder. Som kontrast är hårremmen kort och blank sommartid - även om man som shetlandsägare tycker att man knappt fått av all vinterpäls förrän de sätter ny...


Kontrasten: samma ponny, min Wivi, sommartid respektive vintertid

Man och svans ska vara lång, riklig och rak. En shetlandsponny rycker man inte manen på och svansen klipps endast precis så den inte släpas i backen. Utöver det trimmas enbart utstickande hår i öronen och utefter käklinjen.

Tar man sej tid att verkligen betrakta en shetland ser man snart att det är en vacker liten ponny: Huvudet ska vara litet och proportionerligt. Man säger att det ska vara "trekantigt" och med det menar man att man vill ha breda ganascher, men också att pannan ska vara bred, så att huvudet är trekantigt sett både från sida och framifrån.

Öronen ska vara små, rättuppstående och brett placerade. Ögonen vill man ska vara mörka med en intelligent (!) blick. Mulen bred med vida öppna nosborrar, där luften värms upp på väg till lungorna.

< Wilfred vd Zandhoeve har ett huvud som hämtat ur rasbeskrivningen

Halsen ska vara väl ansatt och man vill gärna se att den är välvd med en stark överlinje. Bogen ska vara sluttande, manken väl markerad och bålen ska vara djup med väl välvda revben (gott om hjärtutrymme som det är formulerat i rasbeskrivningen). Korset ska vara brett och långt med en väl ansatt svans, vilket för en shetland betyder något lägre ansättning än en del ädlare hästar.

Benen ska vara välplacerade - mer åt ett ben i varje hörn och inte så täta som exempelvis de amerikanska miniatyrerna. Shetlandsponnyn ska oxå ha korta, breda skenor och man vill se väl markerade ledgångar. Eftersom shetlandsponnyn ska ge ett rustikt intryckt, vill man inte att de ska vara gracila. Hovarna ska vara hårda, runda och välformade.

Moderlandet lägger stor vikt vid att ponnyerna inte får vara bredspåriga bak utan vill se att de följer sitt spår väl. Rörelserna ska i sej vara raka och energiska där varje led används. Britterna brukar uttrycka det som så att shetlandsponnyn ska röra sej som ett rullande hjul.

Generellt ska en shetlandsponny utstråla vitalitet, styrka, uthållighet och robusthet.


Ventum vh Ponnystalletje representerar en mycket god rastyp

Shetlandsponnyn finns i alla kända hästfärger, utom tigrerat. Av någon anledning, är färgvariationen större och mer accepterad bland mini än hos standard, där de svarta ponnyerna är särskilt populära. Att flera av de stuterier som genom tiderna haft störst genomslag på aveln av standard har inriktat sej på just svarta, kanske är en bidragande orsak?
Det finns också en åsikt om att shetlandsponnyn ursprungligen var svart, brun eller fux och att alla blandade och blekande färganlag har kommit till genom inblandning av andra raser en gång i tiden.

Min högst personliga åsikt är att shetlandsponnyns färgvariation är minst lika viktig att värna om, som något annat av de rasspecifika egenskaperna.


En del av den färgvariation som finns i rasen hos avelsston på Ellernbrookstuteriet i Tyskland.

Användning


Gruvponnyer utrustade och redo för arbete

Bönderna på Shetlandsöarna har i alla tider använt sej av sina ponnyer till alla slags arbeten. Shetlandsponnyn är i förhållande till sin storlek faktiskt ett av världens starkaste hästdjur!
Det har den också bevisat - när kvinnor och barn förbjöds att arbeta i de brittiska kolgruvorna i mitten av 1800-talet, var det shetlandsponnyn som fick överta deras arbete.

I och med det påbörjades en mer genomtänkt avel där man strävade efter att få ponnyerna close to the ground och byggda som dragdjur. Stuterier upprättades och avelsprogram infördes för att gruvornas behov skulle kunna tillgodoses och det ledde också till att shetlandsponnyn förbättrades avsevärt typmässigt och blev mer homogen som ras.

Efter gruvepoken, har rasen funnit andra användningsområden som rid- och körponny. Till viss del ändrades avelsinriktningen för att passa de nya uppgifterna bättre där exempelvis en något lättare ponny, mer lämpad som ridponny, eftersträvades.

Men redan tidigare har det funnits variation i typ, med en något tyngre mer lågställd modell och en mer elegant ponny. I Nederländerna, som har en stor och inflytelserik shetlandsavel, har utvecklingen genom historien gått från ytterligheter med små, kompakta ponnyer vars uppgift var att beta under träden i fruktträdgårdar till högställda, lätta och gracila ponnyer till dagens ponnyer vars typ av många framhålls som det bästa och vad som nu eftersträvas. Sveriges avel baseras idag på större del holländska ponnyer än de från moderlandet, även om många holländska ponnyer förstås härleds tillbaka till brittiska stuterier.


Holländsk typförändring genom tiderna, från de kompakta "orchard-ponies", till högställda gracila till dagens eftertraktade typ

Till Sverige kom de första shetlandsponnyerna i början av 40-talet. Idag är det, sett till antalet, den största ponnyrasen i landet. Även om de allra flesta shetlandsponnyuppfödarna ägnar sej i huvudsak åt avel och utställning, så är shetlandsponnyns användningsområde så väldigt mycket större. Förutom till ridning och körning, anordnas särskilda tävlingar i bland annat agility och tömkörning i rasföreningen där såväl vuxna som barn deltar. Ponnytravet är också stort med både körda lopp och monté. Shetlandsponnyn kan även tävla ponnygalopp. Trickträning är en annan sak som blivit populärt och som passar den smarta och lättlärda shetlandsponnyn. Det mest anmärkningsvärda är ändå att det inte är ovanligt att en och samma ponny används till allt detta.

Att ställa ut sin shetlandsponny är som sagt populärt bland uppfödarna, men även bland dem som bara har någon enstaka ponny. Varje år anordnas över tjugotalet utställningar runt om i landet och en shetlandsutställning är helt klart värt ett besök för den som gillar vackra hästar!

Det är något hos de här små hästarna som verkligen smittar och dessutom verkar obotligt. Det går inte att förklara - det måste upplevas!