1976 - 26/11 2009

  Egentligen är det otroligt hur saker och ting slumpar sej. Att det skulle bli Zorro som införskaffades som sällskap till min systers ridhäst var långt ifrån någon självklarhet. Till att börja med var det tänkt att det skulle bli en större ponny för mej att rida på och det var väldigt nära att det hade blivit en B-ponnykorsning eller ett fjordsto. Man kan just undra hur mitt hästliv hade sett ut nu då?

För i och med Zorros intåg i mitt liv, väcktes mitt intresse för shetlandsrasen. Och nog lämnade hans hovspår djupa avtryck i mitt hjärta, för nu har jag svårt att tänka mej ett liv utan shetland.

Jag hade oxå svårt att tänka mej ett liv utan Zorro, denna glada, lilla ponny med glimten i ögat. Men hur det än är, kommer man till slut till en punkt när man inser att hans bästa måste gå före min önskan.

Smått fantastiska 22 år, större delen av både hans och mitt liv, fick vi tillsammans. Så mycket vi  upplevde tillsammans, allt från de märkligaste upptåg till den alldeles vanliga vardagen och det var oxå Zorro som snällt fann sej i att vara läromästare och försökskanin vid mina första, trevande försök i körning, tömkörning, par, tandem och agility. Vad man än hittade på kunde man räkna med att han ställde upp.

Han fick, trots sin höga ålder, må bra och vara pigg och glad in i det sista - något jag kan finna åtminstone viss tröst i. Min fina lilla Snorpenbass...

 


16/4 1972 - 12/5 2002

  Aramis var verkligen allt man kunde önska sej av en häst - på hans rygg var man alltid trygg. Han var så speciell och klok, att man många gånger undrade om han förstod vad man sa. Och han betydde väldigt, väldigt mycket för mej.

Han fick ett långt och skönt liv och behövde aldrig vara sjuk eller skadad. Jag hade förmånen att få ha honom som min egen i ganska precis tolv år. Han var ju gammal redan när jag hämtade hem honom - 18 år - men det visste han nog inte om själv. Det var först de sista åren som det började synas utanpå, men i sinnet förblev han samma, uppmärksamma, vackra häst som dagen jag lärde känna honom.

Jag är så oerhört tacksam för att jag har fått ha en häst som honom och även om det tog lång tid, så är det med glädje - och inte enbart med sorg och saknad - som jag tänker på honom nu.
 

 



? - 1/11 2008

  Katten Boris kom till oss av en slump. Vi fick överta honom i oktober 2003 efter att stallet han på eget initiativ flyttat in i som vuxen drygt 10 år tidigare såldes. Det är ju inte alltid lätt att flytta på en vuxen katt, men han bestämde sej för att stanna. Till att börja med bodde han i stallet, men där var det många kringströvande katter som gjorde anspråk på hans revir vilket resulterade i flera veterinärbesök, så till slut fick han flytta hem till oss. Där stortrivdes han!

Boris var en väldigt speciell katt med stor personlighet. Om morgnarna var det han som  fungerade lite som en väckarklocka genom att med försynta ljud tala om att det var dax att gå upp. Fungerade inte det hoppade han upp i sängen och trampade på en - mycket effektivt att placera alla sina modiga 5 kg på en liten tass...

Den första november drabbades han utan förvarning av tre kraftiga krampanfall inom loppet av en timme. Han var märkbart tagen, varför vi tog det svåra beslutet att låta honom somna in. Nu vilar han i slänten vid stallet där han kunde ligga timtals och mysa i solen.

Tänk att en katt kan lämna ett så stort tomrum efter sej....